En kall julaftons morgon 1990 föddes jag och min vackra tvilling syster Nathalie på Helsingborgs Lasarett!
Den 31 Mars fick jag namnet Stephanie, Marie, Ljunggren i den underbara kyrkan "Raus". Då bodde vi i Ramlösa med både mamma, Pappa och stora syster angelica. Store bror Fredrik bodde hos sin mamma i Knivsta en bit i från Uppsala. Kärn familjen och lyckan varade i tre år då pappa en dag stog med väskorna packade och vi vinkade hej då "ses om en vecka". Jag minns det fortfarande, jag trodde bara han skulle jobba men mamma och pappa lämnade varandra för gott den dagen! Jag stog på hall mattan som hade svarta kanter och, grönt, orange och gult i mitten. (kan minnas fel). Köks bänken stog i hallen och lägenheten känndes så stor.
Den dagen skapades ett tomt rum i mig, redo att fyllas senare.
Då gick jag på dagis i ramlösa och hade världens bästa bodil som fröken. Ibland gick vi hem till henne efter dagis och spelade plock-e-pinn eller bara lekte i hennes källare,
Efter dagis började jag i en 0-1-2 klass på Elinebergs skolan. Det jag minns är att vi spelade schack, samlade sniglar och jag älskade engelska. Plus att jag blev på cyklad en dag.
Tandläkaren låg en bit bort och vi hade rollerblades, sånna med fyra hjul och broms där fram. Jag var lycklig och livet lekte.
Mamma träffade en ny man, och tillsammans flyttade vi till hyllinge. Där bodde vi i ett hus på topasvägen och de huset var en enda stor lek plats, köket var en rymd station och uppe kunde man ha enorma kalas.
Den lyckan var också ganska kort då den mannen gjorde saker man inte ska göra om man har ett förhållande.
Vi flyttade då i från huset och till Allégatan, jag gick i skolan och gillade det inte riktigt.
Ju äldre jag blev ju mer hatade jag skolan, ju elakare blev alla. När jag var 11 dog min Morfar och jag planerade min begravning för första gången. Jag hade enormt svårt att sova och satt gärna ute på taket om nätterna och grät. Jag minns inte mycket mer än att jag ville inte leva, folk var elaka och ingen förstod mig. (Nu senare tror jag att de var då jag fick panik ångest)
Vi flyttade till Ängelholm när jag skulle börja 6:an det fanns ingen som var gladare än jag, äntligen skulle jag få slippa alla elaka människor. Mmm, där var lyckan också kort, jag grät för mig själv varje dag och ville inte gå till skolan, ändån ville jag bara vara med de coola som Nathalie var med och jag förlät alla elaka gång på gång,
Någon stanns mellan 7-8 började jag passa Leo och bodde i princip hos Sandra och leo där lekte livet, jag var lycklig hos dem. Jag sprang ofta dit gråtandes efter skolan, de kom ofta och hämtade mig när jag var ledsen och de var min oas i allt skit. Även där kunde jag röka utan att mamma visste! Det var skit bra också haha.
Efter nian började jag på Media i Helsingborg, mest av allt ville jag gå Bygg men alla sa att jag aldrig skulle klara det. Jag gick och fick en underbar vän Vackra Jennifer Hallin. Hon var min klippa i stormen och jag värderar henne högt. Jag bodde nästan hos dem ett tag.
Den 16 Januari 2007 valde min kära vän Anton att livet inte var kul längre. Den dagen dog en stor bit av mig,
Jag kunde inte förstå och heller inte acceptera. När chocken hade lagt sig och man skulle börja bearbeta sorgen kom nästa chock!
Den 13 Mars 2007 Valde också Peter att han inte ville längre!
Allt var svart runt mig, jag förstod inget och kunde inte urskillja något. När jag tänker tillbaka så minns jag faktiskt inget annat än beskeden och begravningarna. Snacka dimma jag levde i.
På sommaren 2007 tyckte mamma att de gått för långt då jag inte gått upp ur sängen på flera månader, då fick jag börja prata med en kvinna som jag lurade öronen av för att slippa gå dit. Efter alla mina år md elak heter så visste jag exakt vad jag skulle göra för att få henne att tro att jag mådde bra.
Sen gick det ett år 21 februari 2008, då dog Mats på samma sätt som de andra,
Där började sorgen om, just de då gick jag på Bygg programmet i Helsingborg. Allt var mycket bättre på bygg, folk tyckte om mig för den jag var!
Sen gick det ett tag utan några större skandaler, men den 23 oktober 2008 fick jag ett bryt och Ambulans och polis kom och hämtade mig, jag spenderade 5 långa dagar på barn sjukhuset och fick inte den hjälp jag behövde.
Jag grät nätterna igenom och ingen var hos mig. Det var ensamt, tyst och läskigt.
Sedan gick det ett tag igen tills en söndag då mamma bestämmde sig att hon inte orkade längre, pappa kom och hämtade mig på tisdagen den 24:de Februari och jag flyttade 62 mil bort i från mamma, tryggheten och mina vänner.
Långt ut på landet till människor jag knappt kände. och jag undrade många gånger om jag skulle gå ut i skogen och frysa i hjäl.
Nu förstår jag mamma och nu bor jag ju faktiskt med min underbara sambo, har vänner och mitt liv är faktiskt helt underbart nu.
Fortfarande tampas jag med ångest och att jag har fått diagnosen kroniskt depprimerad. Men det är hanterbart jag lever och jag e glad. Lyckligare än tidigare och jag arbetar med mig själv så jag kan bli riktigt lycklig utan mediciner!
Det är mitt 20år långa liv!
!
