Idag är jag less, less på allt.
Skit nöjd över att jag orkar ta mig upp och halt med dessa jävla kryckor på och av bussar. Vara i skolan och sedan halta hela jävla vägen till soc som i vanliga fall tar fem min att gå tar en halv timme.
Jag är Nöjd över att jag klarar av att gå upp vissa dagar över huvudtaget. Jag hade helst velat ligga hemma med täcket över huvudet och fullt av ångest dämpande. Ingen verkar förstå hur mycket jag kämpar.
Att jag inte alltid visar att jag är ledsen eller rädd betyder inte att jag inte är rädd.
Jag har så mycket paranojor, har så mycket kvar av allt. Blir så ledsen på alla som inte kan förstå att jag gör mitt bästa. Att jag äter tabletter som de ändrar styrka och form på varje jävla gång jag ska ha nya.
Att jag vaknar minst två gånger per natt, att jag inte kan somna sist, att det är ett helvete för mig en sån sak som att gå på toa mitt i natten. Att jag vill helst sitta vaken på natten så jag slipper all ångest.
Allt suger musten ur mig och jag får bara skit för att jag verkligen försöker och för att jag gör så gott jag kan.
Visst tvinga upp mig och kör på utpressning men jag mår bara sämre då. Att ingen kan förstå att jag känner mig som en liten liten flicka i min kropp. Att jag tror varje gång någon går bakom mig att jag ska bli mördad, att jag tror att det finns tjuvar & mördare bakom varje dör, bakom varje parkerad bil, bakom varje gat hörn, i varje trapp uppgång och utan för fönstren. Skratta bäst fan ni vill men det är inte kul att drömma varje natt om att ens mamma dör, att redan nu ha upplevt allas begravningar och döds besked 100 gånger. Där inte kul att vakna svettig och panikslagen och fråga sig själv om ens syster lever. Där inte kul att ringa efter en sån dröm och ingen svara. Varför kan folk inte bara försöka sätt sig in i min situation eller försöka förstå. Jag blir så ledsen när folk kallar mig lat när jag ligger till sängs, men ställ då klockan och vakna varje kvart och gå sedan upp efter alla tårar och all panik, gå sedan upp till skolan/jobb och prestera, var glad osv.
Varsegod gör det klaga sen på mig när ni gått igenom samma sak!
