Stephanie

Sitter och funderar, varför ska vissa människor lägga sig i precis allt andra väljer att göra?
Och dessutom säga att man har, tycker, tänker och gör fel? I början så bryr man sig inte men nu har det börjat bli ganska mycket så nu blir jag fan både arg och ledsen.
Att "ni" inte lyssnar på det jag har att säga om det vi diskuterar gör mig bara arg och frustrerad.
Varför ska jag lyssna på "er" om ni inte lyssnar på mig och vad jag tycker?

Tex att jag har pratat om att gå i en spec. mamma grupp när knoddas kommit, för att få en regelbunden kontakt och att prata med folk som är vana med "nojjiga" föräldrar. Jag är väll inte orolig på ett sätt men just med panikångesten och min "historia" så känner jag att JAG vill om det är något som kanske oroar mig så har jag ett annat stöd. Det kanske inte behövs men om det gör det så vill jag detta.
Är det fel av mig att vilja ha stöd som kan göra mig till en bättre förälder?
Jag personligen tänker att oroliga föräldrar som inte får svar på sina "frågor" får dela med sig av sina tankar osv kanske blir rädda och osäkra. Är det inte bättre då att visa sig "svag"? Är det inte bättre att säga, hörre du nu är det så att jag är livrädd över det här och det här? Att få prata med någon att se saker ur olika perspektiv osv. Så att man kan bli lugn i sig själv.

Jag förstår inte varför man alltid i detta land ska visa sig stark utåt och sen kanske man mår extremt dåligt ändån, att man ska bära på problemen, tankarna och frågorna själv. Man ska inte prata och vara ärlig vad som gör en rädd och osäker.

Jag vill för Knoddas skull, jag går hellre och pratar med andra i en grupp två gånger i veckan än att sitter hemma med panik dagarna i ända för att göra dig nöjd så det så!