Systrar
Eureka. Jag har sovit nästan hela natten och fram till nio =)
Förresten visades inte bilderna jag la upp igår.. hmm Mystiskt!
Får väll bjuda på en nu ist - Systrarna Ljunggren.
En röd hårig, en brunette och en blond, Fina brudar,
På väg att fira tvillingarnas 18 års dag med att tura. 18 år blev vi och känndes oss skit stora.
Om 59 dagar fyller vi 21. Jag tror inte jag e vuxen än, det blir man när man fyller 40 då är man lite äldre..
Jag saknar mina systrar som fan.
Angelica och jag pratar typ varje dag i telefon så ibland känns det som om hon var här, men att få ge henne en kram när jag vill är nu mera omöjligt. Att se Angelicas barn växa upp är svårare. Och att bara få fly när allt e jobbigt går inte mer.
Nathalie har jag inte pratat med på evigheter nu, men jag antar att hon mår toppen i Köpenhamn.
Den saknaden är nästan svårast, vi har levt i hop i 18 år och exakt 62 dagar. Eller minus 2 för dem bodde inte hemma det sista två dagarna. Så 18 och 60 dagar plus 9 månader i magen.
I bland är jag nöjd med att bara veta att hon lever genom att kolla facebook, men väldigt ofta saknar jag att kunna gå in till henne, krama henne, sova bredvid henne, gråta hos henne, gå ut med henne, skoja med henne och bara ha henne nära.
Och lillebror. Där finns inga ord, dagen han kom lovade jag honom att jag skulle finnas där varje steg han tog tills jag inte längre fanns. Det är alldeles för jobbigt att tänka på att jag har lämnat min lillebror, mitt allt och min räddare. Det gör ont i mig, så jävla ont.
Förresten visades inte bilderna jag la upp igår.. hmm Mystiskt!
Får väll bjuda på en nu ist - Systrarna Ljunggren.
En röd hårig, en brunette och en blond, Fina brudar,
På väg att fira tvillingarnas 18 års dag med att tura. 18 år blev vi och känndes oss skit stora.
Om 59 dagar fyller vi 21. Jag tror inte jag e vuxen än, det blir man när man fyller 40 då är man lite äldre..
Jag saknar mina systrar som fan.
Angelica och jag pratar typ varje dag i telefon så ibland känns det som om hon var här, men att få ge henne en kram när jag vill är nu mera omöjligt. Att se Angelicas barn växa upp är svårare. Och att bara få fly när allt e jobbigt går inte mer.
Nathalie har jag inte pratat med på evigheter nu, men jag antar att hon mår toppen i Köpenhamn.
Den saknaden är nästan svårast, vi har levt i hop i 18 år och exakt 62 dagar. Eller minus 2 för dem bodde inte hemma det sista två dagarna. Så 18 och 60 dagar plus 9 månader i magen.
I bland är jag nöjd med att bara veta att hon lever genom att kolla facebook, men väldigt ofta saknar jag att kunna gå in till henne, krama henne, sova bredvid henne, gråta hos henne, gå ut med henne, skoja med henne och bara ha henne nära.
Och lillebror. Där finns inga ord, dagen han kom lovade jag honom att jag skulle finnas där varje steg han tog tills jag inte längre fanns. Det är alldeles för jobbigt att tänka på att jag har lämnat min lillebror, mitt allt och min räddare. Det gör ont i mig, så jävla ont.
Kommentarer
Trackback
