Shoreline
En låt som väcker så mycket minnen jag trodde för länge sedan var döda och begravna, sitter o blundar sjunger med och ser allt så som det var förr.
Minns vägen till skolan som jag gick i ängelholm, precis sista biten innan skolan så var där en bake innan hus"området" och på båda sidorna om vägen var gräs. Om man gick till Höger kom man efter en liten bit ut på stora vägen. Och jag minns en dag då jag gick med just Shoreline i öronen och började springa, jag sprang för just den dagen skulle bli min sista. Men när jag väll sprang så kännde jag någon stanns en saknad och en glädje. Jag sprang hem den dagen i stället.
Efter Antons bortgång minns jag hur Jag stog mitt på golvet i det stora rummet jag hade då, sjöng så jag tappade andan och föll ihop mitt på golvet i mina tårar och fortsatte sjunga.
Jag minns så många gånger jag hört shoreline och kännt att livet verkligen inte är för mig.
Jag blundar, jag sjunger och jag känner dofterna, den salta smaken av tårar som föll o stoppbart och jag känner hur livet sakta drogs i från mig, jag ser långt borta hur mamma kämpa, hur Nathalie föll med mig och hur Angelica försökte få mig att förstå.
Jag sjunger med och ler, inte åt minnena utan hur vacker låten är, men inte alls stämmer in på mig längre.
En del av mig skrattar och en del gråter. Men jag har lärt mig hur den leende sidan vinner. Så idag sjunger jag med för att låten är så vacker o minnena får stanna kvar i minnet och de får komma fram någon gång ibland. För att på minna mig om hur det varit och hur det är. På minna mig om att ALDRIG NÅGONSIN falla så djupt igen.
Minns vägen till skolan som jag gick i ängelholm, precis sista biten innan skolan så var där en bake innan hus"området" och på båda sidorna om vägen var gräs. Om man gick till Höger kom man efter en liten bit ut på stora vägen. Och jag minns en dag då jag gick med just Shoreline i öronen och började springa, jag sprang för just den dagen skulle bli min sista. Men när jag väll sprang så kännde jag någon stanns en saknad och en glädje. Jag sprang hem den dagen i stället.
Efter Antons bortgång minns jag hur Jag stog mitt på golvet i det stora rummet jag hade då, sjöng så jag tappade andan och föll ihop mitt på golvet i mina tårar och fortsatte sjunga.
Jag minns så många gånger jag hört shoreline och kännt att livet verkligen inte är för mig.
Jag blundar, jag sjunger och jag känner dofterna, den salta smaken av tårar som föll o stoppbart och jag känner hur livet sakta drogs i från mig, jag ser långt borta hur mamma kämpa, hur Nathalie föll med mig och hur Angelica försökte få mig att förstå.
Jag sjunger med och ler, inte åt minnena utan hur vacker låten är, men inte alls stämmer in på mig längre.
En del av mig skrattar och en del gråter. Men jag har lärt mig hur den leende sidan vinner. Så idag sjunger jag med för att låten är så vacker o minnena får stanna kvar i minnet och de får komma fram någon gång ibland. För att på minna mig om hur det varit och hur det är. På minna mig om att ALDRIG NÅGONSIN falla så djupt igen.
Kommentarer
Trackback
