Stephanie

Idag är en ganska knäpp dag. Känslomässigt alltså.
Jag vet inte vad jag vill emellan åt, allt känns skit och jag vill mest gömma mig.
Sånna här dagar saknar jag Skåne som fan, sånna här dagar saknar jag nästan den jag var.
Jag saknar att kunna skrika ut vad man vill ha sagt. Jag saknar att vad jag än gjorde fanns mamma alltid där och älskade mig på hennes speciella sätt. Jag saknar att när jag hatade allt och alla och allt var skit fanns alltid Sandrus & Bea där jag fick alltid må bra runt dem. Jag saknar att jag alltid kunde räkna med Jennifer som en av de bästa stötte pelarna i världen där jag kunde gråta ut och få vara ledsen så mycket jag ville.
Jag saknar att det alltid var någon runt mig som brydde sig som frågade hur jag mådde som alltid fanns där med en hjälpande hand.
Jag saknar mina systrar och min bror som alltid fick skit men som alltid också älska mig mer än någon annan. Jag saknar mamma mest av allt. Att hon alltid vet vad jag behövde oavsett.
Jag saknar att när jag bara ville rymma bort fanns Sandra och Leo där som en extra familj som alltid välkommnade mig och torka mina tårar.

Jag saknar att inte visa känslor på samma sätt. Att när jag är ledsen få vara ledsen i smyg. Att inte få det stöd jag behöver längre. Att ingen kramar mig när jag gråter nätterna igenom. Att inte kunna springa i väg till en öppen famn. Jag känner mig så jävla vilsen och ensam ibland.