Stephanie

Vad ska man ta sig till när livet bara blir mörkare och mörkare.
När vägen är svår att hitta och man bara snubblar fram.
Man slår sig blodig fram och försöker hitta ut.
Ett tag känns det som man hittar vägen men när man gått en bit inser man att det bara var ett spår emot ännu en taggbuske. Du kan inte gå tillbaka du måste slå dig fram.
Ännu blodigare kommer du ut på andra sidan busken och upptäcker att vägen du trodde fanns där var ett stort svart staket. Du måste då över väga hur du ska ta dig igenom det.
Du hoppas på en väg bakom och du klättrar. Upp, upp, Upp.
För att sen falla handlöst rakt ner och slå huvudet mot den iskalla asflaten och fråga dig själv "varför fortsätter jag kämpa"
Du frågar dig själv hela tiden " är det värt att gå, är det värt att kämpa och tro? Är det värt att slå sig blodig för att senare stöta på ett nytt hinder?"
Du lägger dig ner och känner livet passera på ett ögonblick.
Du ser alla lyckliga stunder, du ser alla hinder och mörker. Du känner dig trött och frusen.
Du hoppas på ett liv bakom det mörka, Du hoppas på en väg mot det ljusa.
Efter en stund slår något dig du fortsätter.
Du tar dig igenom buskarna du slår dig blodig mot asfalten.
Du snubblar fram över träd och stenar.
Du möter ondskan i vit ögat och du tvekar allt mer och mer.
Du frågar hela tiden dig själv " är detta lönt?"

Efter flera mil når du till slut vägens ände. Du kan skratta dig lycklig.
Du klarade att ta dig ut. Blödandes och trött har du tagit dig ut.
Du kan gå vidare på den gröna ängen, du behöver aldrig mer titta tillbaka på den mörka vägen.
Men såren i det innersta läker aldrig.