Stephanie

Var hos barnmorskan och vi pratade först om hur jag klarar mig utan mediciner var på jag sa att jag får för mig att hon inte lever ibland osv, men det känns bra när hon sparkar.
Just idag så har hon inte sparkat så jag kännt så det känns dåligt men jag ska ju får höra hjärtat så det känns bra.
Hon svarade att det kommer ju kännas bättre ju mer hon sparkar sen men vill jag ha medicinerna igen så får vi fixa det. Jag avböjde och höll med det blir bättre när hon sparkar mer.
La mig på britsen och skulle höra hjärtat, men nej, ingentinge, inte ett ljud. Eller jo en spark så det var lite lugnande. Men ja nu är ju inte oron borta snarare känns den bekräftad.
Just nu önskar jag bara att lillan sparka som F*N så jag kan bli lugn.

Fick en tid om tre veckor igen bara för att jag blev så orolig. Tur att vi har en så bra och lugnande barnmorska.

Plus för att vi hade ett väldigt bra samtal om baby saker osv. Hon tyckte som mig. Det finns extremt mycket billigt och den bebis budgeten vi har var väldigt bra.

Just de nu e vi i Vecka 19. Eller 18+1 som man också säger.
Bara en vecka kvar sen har halva tiden gått. Skönt, men då är de ju lika långt kvar, hur ska man orka vänta?
Gör ju bara ondare och ondare i rygg och jumskar.

Jaja på Fredag så får vi reda på om de e en eller två och om den är frisk. Och så får vi förhoppningsvis reda på om de e en flicka eller pojke. :D

OBS! Långt inlägg om sjuk oro!

Jag är trött, trött på att vara gravid redan nu.
Jag är orolig konstant, ont i ryggen vad jag än gör och orkar desto mindre!
Tror hela tiden att nej där är ingen unge, den e död. Ägnar typ dygnets vakna timmar till att kolla statistiker och läsa historier om folk som fått missfall efter vecka 12. Fler än man tror men enligt statistiken "bara" 10% Ja och själv klart ska jag vara en av dem! Men på forum verkar det ganska vanligt efter vecka 12. Okej, jag sitter här med en mage som känns slappare än för en vecka sedan, mår inte så illa längre (skönt iof) och ryggen värker.. (kalla tydligen spök veckor o en vanliga i 2 trimestern) 
Tänker ju själv klart att ungen inte lever eller att den e sjuk så den inte växer som den ska.
Försöker vara lugn men när "sticken" i magen kommer och det känns som magen domnar bort blir man oroligare än innan. Tydligen också är det vanligt i 2 trimestern när bebisen växer.
Känner mig som en kossa och en tönt när jag sitter och läser över allt. I mellan åt sitter jag och säger Nej Stephanie du är bara dum lägg ner och sluta oroa dig, sen så kommer tanken att oh så där är det för mig så som hon skriver och hon fick ju faktiskt missfall i vecka 13 men det visade sig i vecka 18. Så då ska jag gå en vecka till och sen ska det visa sig att ungen e död?? Aldrig.. Får panik och bara gråter..

Jag är så extremt nojjig och töntig. Men det har väll med mina "problem" att göra så igentligen e jag ganska van med knäppa tankar och idéer (typ att alla jag älskar dör, e ganska vanligt då ringer jag dem tills de svarar och frågar om de lever. Ibland kan jag även säga till andra att mamma e död typ men det e hon ju inte. Ganska vanligt när jag bodde hemma var att smsa polisen och säga att mamma blir mördad (som tur var går de inte att smsa polisen.. När nattie är utomlands dör alltid hon också och jag får åka ner och identifiera kroppen. Hade ett helvete med mig själv när hon var reseledare och man pratade typ 1 gång i kvartalet...) men det blir jobbigare nu när man inte kan prata med magen och få ett svar, jag kan inte ringa hundra gånger och be om ett svar.. Jag kan inte smyga upp och se den ligga och sova.. Usch.. Jag hatar att må så jag får så mycket skuldkänslor.. Fast jag vet inte varför.. Sen har jag läst (ja jävla dumt på fund med forum och information igentligen) att stress eller psykisk stress kan fram kalla missfall. Jo men kul. Tack då får jag för mig att när jag e orolig och bara bölar så dör ungen pga mig..

Den dagen jag ser knoddas då h*n kommer ut då ska h*n få höra om varför h*n inte svarar när jag nästan i panik ropar efter svar.. Eller när h*n börjar sparka så kommer allt nog bli lite lättare men nu, just nu önskar jag mig mest av allt att månaderna gå fort och jag slipper oron.. Men då kommer väll nästa problem, ska jag springa och kolla ungen 10 ggr i minuten om den andas då? Fast när ungen e ute då får jag äta anti depressiva igen och lugnande så då blir det nog bättre.. Det är "bara" nu jag inte får, men de e nu de e jobbigast, för nu får jag ju som sagt inga svar.. De e nu jag kan riva av mig håret och bara önska att veckorna går snabbare..

( Ja jag vet att jag är töntig eller igentligen inte!, testa själv ha den ångesten och oron som jag lever med varje dag, testa själv att ha sån extrem dödångest att de inte går en dag utan att planera någon i din familjs begravning testa bara en dag att intala dig själv så djupt att din syster är död att du verkligen får andra att tro på de, och testa själv att vara utan medicin som du behöver..)

Vaknade man en jävalusisk smärta i höger sidan av magen. Kunde knappt röra mig, men efter en stunds vaggande tvingade jag mig upp och kissa. Så så släppte de onda?? Helt sjukt vad man är med om olika smärtor nu förtiden bara för att man e lite toa nödig.. Blir lika rädd varje gång de kommer och lika förvånad och irriterat glad när de släpper. Man blir ju glad för att slippa smärtan men irriterad över varför det ska göra så jävla ont?!
Knasigheter..

Igår var iaf Pernilla och Viktor här med deras lilla Vera, oh som vera vuxit hon e så jäkla stor nu! Tycker tiden kan stanna lite.. Blev mycket jobb snack, bebis prat och bara allmänt spy av sig ;) haha Skönt!
Vaknade till i morse när Pernilla gick ut men somnade om lika fort igen så när jag och Micke vaknade var de i väg.. Hmm, ja jag och Micke får ha sovmorgnar helg tid nu fram till att ungen kommer då lär ju inte vi få sovmorgnar längre oavsett ;)

Vet inte riktigt vad som händer idag. Ska kolla läget med Micke men eftersom regnet fortfarande öser ner ser det ganska mörkt ut för en utflyckt men ljust ut för mys och film :D Seg dag alltså!

Ja enligt en sånn här bf uträckare är jag i 16+0 idag alltså vecka 17. Men enligt en annan är jag i vecka 15+5 och en annan 15+6 fasst alla tre har samma "sista mens första dag bla bla".
Alla har dessutom samma bf dag 4 Februari.
Men det har alltså inte samma dagar nu. Vem ska man "tro" på. I villket fall som hellst går jag över i vecka 17 antingen idag eller imorgon eller på söndag.. Så i helgen är jag allstå i 5:e månaden och det är skönt!

Snart över fast det knappt börjat. Blir kanske bättre sen efter ul och när magen blivit större nu känns det bara som att de är inget där. Vad räknar man efter? och varför ser man så tjock ut?! haha sjuka tankar och drömmar man har nu för tiden men det hör väll till??

Trött, fasst jag har i alla fall fått sova i natt. Som en stock har inte ens vaknat till när micke gick upp eller gått på toa..
Sov enda till 11:45 då väckte Bobba mig och lukta illa.


Och idag ska jag presentera Knoddas.

Inte världens mest smickrande bild men här har ni. Togs igår 15+3 så så e de!