Orolig jävla tönt steffi!
OBS! Långt inlägg om sjuk oro!
Jag är trött, trött på att vara gravid redan nu.
Jag är orolig konstant, ont i ryggen vad jag än gör och orkar desto mindre!
Tror hela tiden att nej där är ingen unge, den e död. Ägnar typ dygnets vakna timmar till att kolla statistiker och läsa historier om folk som fått missfall efter vecka 12. Fler än man tror men enligt statistiken "bara" 10% Ja och själv klart ska jag vara en av dem! Men på forum verkar det ganska vanligt efter vecka 12. Okej, jag sitter här med en mage som känns slappare än för en vecka sedan, mår inte så illa längre (skönt iof) och ryggen värker.. (kalla tydligen spök veckor o en vanliga i 2 trimestern)
Tänker ju själv klart att ungen inte lever eller att den e sjuk så den inte växer som den ska.
Försöker vara lugn men när "sticken" i magen kommer och det känns som magen domnar bort blir man oroligare än innan. Tydligen också är det vanligt i 2 trimestern när bebisen växer.
Känner mig som en kossa och en tönt när jag sitter och läser över allt. I mellan åt sitter jag och säger Nej Stephanie du är bara dum lägg ner och sluta oroa dig, sen så kommer tanken att oh så där är det för mig så som hon skriver och hon fick ju faktiskt missfall i vecka 13 men det visade sig i vecka 18. Så då ska jag gå en vecka till och sen ska det visa sig att ungen e död?? Aldrig.. Får panik och bara gråter..
Jag är så extremt nojjig och töntig. Men det har väll med mina "problem" att göra så igentligen e jag ganska van med knäppa tankar och idéer (typ att alla jag älskar dör, e ganska vanligt då ringer jag dem tills de svarar och frågar om de lever. Ibland kan jag även säga till andra att mamma e död typ men det e hon ju inte. Ganska vanligt när jag bodde hemma var att smsa polisen och säga att mamma blir mördad (som tur var går de inte att smsa polisen.. När nattie är utomlands dör alltid hon också och jag får åka ner och identifiera kroppen. Hade ett helvete med mig själv när hon var reseledare och man pratade typ 1 gång i kvartalet...) men det blir jobbigare nu när man inte kan prata med magen och få ett svar, jag kan inte ringa hundra gånger och be om ett svar.. Jag kan inte smyga upp och se den ligga och sova.. Usch.. Jag hatar att må så jag får så mycket skuldkänslor.. Fast jag vet inte varför.. Sen har jag läst (ja jävla dumt på fund med forum och information igentligen) att stress eller psykisk stress kan fram kalla missfall. Jo men kul. Tack då får jag för mig att när jag e orolig och bara bölar så dör ungen pga mig..
Den dagen jag ser knoddas då h*n kommer ut då ska h*n få höra om varför h*n inte svarar när jag nästan i panik ropar efter svar.. Eller när h*n börjar sparka så kommer allt nog bli lite lättare men nu, just nu önskar jag mig mest av allt att månaderna gå fort och jag slipper oron.. Men då kommer väll nästa problem, ska jag springa och kolla ungen 10 ggr i minuten om den andas då? Fast när ungen e ute då får jag äta anti depressiva igen och lugnande så då blir det nog bättre.. Det är "bara" nu jag inte får, men de e nu de e jobbigast, för nu får jag ju som sagt inga svar.. De e nu jag kan riva av mig håret och bara önska att veckorna går snabbare..
( Ja jag vet att jag är töntig eller igentligen inte!, testa själv ha den ångesten och oron som jag lever med varje dag, testa själv att ha sån extrem dödångest att de inte går en dag utan att planera någon i din familjs begravning testa bara en dag att intala dig själv så djupt att din syster är död att du verkligen får andra att tro på de, och testa själv att vara utan medicin som du behöver..)
Jag är trött, trött på att vara gravid redan nu.
Jag är orolig konstant, ont i ryggen vad jag än gör och orkar desto mindre!
Tror hela tiden att nej där är ingen unge, den e död. Ägnar typ dygnets vakna timmar till att kolla statistiker och läsa historier om folk som fått missfall efter vecka 12. Fler än man tror men enligt statistiken "bara" 10% Ja och själv klart ska jag vara en av dem! Men på forum verkar det ganska vanligt efter vecka 12. Okej, jag sitter här med en mage som känns slappare än för en vecka sedan, mår inte så illa längre (skönt iof) och ryggen värker.. (kalla tydligen spök veckor o en vanliga i 2 trimestern)
Tänker ju själv klart att ungen inte lever eller att den e sjuk så den inte växer som den ska.
Försöker vara lugn men när "sticken" i magen kommer och det känns som magen domnar bort blir man oroligare än innan. Tydligen också är det vanligt i 2 trimestern när bebisen växer.
Känner mig som en kossa och en tönt när jag sitter och läser över allt. I mellan åt sitter jag och säger Nej Stephanie du är bara dum lägg ner och sluta oroa dig, sen så kommer tanken att oh så där är det för mig så som hon skriver och hon fick ju faktiskt missfall i vecka 13 men det visade sig i vecka 18. Så då ska jag gå en vecka till och sen ska det visa sig att ungen e död?? Aldrig.. Får panik och bara gråter..
Jag är så extremt nojjig och töntig. Men det har väll med mina "problem" att göra så igentligen e jag ganska van med knäppa tankar och idéer (typ att alla jag älskar dör, e ganska vanligt då ringer jag dem tills de svarar och frågar om de lever. Ibland kan jag även säga till andra att mamma e död typ men det e hon ju inte. Ganska vanligt när jag bodde hemma var att smsa polisen och säga att mamma blir mördad (som tur var går de inte att smsa polisen.. När nattie är utomlands dör alltid hon också och jag får åka ner och identifiera kroppen. Hade ett helvete med mig själv när hon var reseledare och man pratade typ 1 gång i kvartalet...) men det blir jobbigare nu när man inte kan prata med magen och få ett svar, jag kan inte ringa hundra gånger och be om ett svar.. Jag kan inte smyga upp och se den ligga och sova.. Usch.. Jag hatar att må så jag får så mycket skuldkänslor.. Fast jag vet inte varför.. Sen har jag läst (ja jävla dumt på fund med forum och information igentligen) att stress eller psykisk stress kan fram kalla missfall. Jo men kul. Tack då får jag för mig att när jag e orolig och bara bölar så dör ungen pga mig..
Den dagen jag ser knoddas då h*n kommer ut då ska h*n få höra om varför h*n inte svarar när jag nästan i panik ropar efter svar.. Eller när h*n börjar sparka så kommer allt nog bli lite lättare men nu, just nu önskar jag mig mest av allt att månaderna gå fort och jag slipper oron.. Men då kommer väll nästa problem, ska jag springa och kolla ungen 10 ggr i minuten om den andas då? Fast när ungen e ute då får jag äta anti depressiva igen och lugnande så då blir det nog bättre.. Det är "bara" nu jag inte får, men de e nu de e jobbigast, för nu får jag ju som sagt inga svar.. De e nu jag kan riva av mig håret och bara önska att veckorna går snabbare..
( Ja jag vet att jag är töntig eller igentligen inte!, testa själv ha den ångesten och oron som jag lever med varje dag, testa själv att ha sån extrem dödångest att de inte går en dag utan att planera någon i din familjs begravning testa bara en dag att intala dig själv så djupt att din syster är död att du verkligen får andra att tro på de, och testa själv att vara utan medicin som du behöver..)
Kommentarer
Trackback
