Stephanie

Funderar på att klä mig och gå ut på en lång promenad rensa tankarna och förhoppningsvis sluta böla.

Känner mig som en mega kärring för det var så länge sedan jag mådde så här.

Minnena från förr slår mig i nacken, hur jag mådde, minns fortfarande metall smaken i munnen, alla sömn lösa nätter. Alla sönder bölade kuddar. Alla hjärt skärande skrik. Alla bråk. Allt som bara gick åt helvete. Allt jag bara sket i. Och alla underbara runt mig. Alla som fick mig på fötter om och om igen. Alla som hjälpte mig att kämpa.

Alla nätter då mamma kom in och la sig i min säng och jag fick somna gråtandes i henne famn. Som en över trött tre åring. Men jag var bara en depprimerad tonåring. Jag minns allt som om det var igår. Och jag känner hur det andas i nacken men jag vågar inte vända mig om för att se vad det är. Jag är rädd. Så otroligt rädd. Jag önskar jag visste hur jag ska bete mig för att överleva.