Jag kliar sönder min kropp. Det kliar inne ifrån. Det tär på mig så enormt.
Jag har inte ens försökt lägga mig. Vi tjafsar, idag igen. Inget god natt och det kliar ännu mer.
Jag har nu varit utan mina mediciner lite drygt 4 veckor och jag inser att de funkar nog inte.
Jag sover inget, är arg mest hela tiden och skiter i allt.
För det kliar ju. Jag känner att mina små söta ugglor börjar komma tillbaka och det är något jag e sjukt rädd för.
I nästan 2års tid har de varit borta helt, HELT! Tror ingen kan förstå om man inte varit i samma sitts.
Jag kom hit nedtryckt och sönderslagen, men jag kom på fötter.
Nu när jag känner att tryggheten sakta släpper taget så kommer rädslan och ångesten igen.
Klumparna i halsen kommer oftare lika så att somna gråtandes.
Igen? Jag som sluppit de så länge.
De där jävla klumparna som etsar sig fast.
De sjuka tankarna som bara dyker upp. Mördarna som är verklighet.
Allt blir verklighet för en sån som mig.
Utan mediciner och den trygghet jag haft är jag sakta på väg tillbaka till ruta ett.
Fan vad bra jag mår med medicinerna. Jag sover sjukt bra trotts att jag sover sjukt dåligt. (om någon förstår)
Jag känner mig inte som en kratta med dem och det bästa jag hör inte ugglorna!
Doddo och Hubert har vaknat igen, de sitter på min axel och talar om för mig hur värdelös jag e och att alla jag älskar kommer bli mördade.
Skratta ni, de är min verklighet.
Jag bara önskar att någon kan komma fram till mig, lägga en hand på min axel och säga "du, jag vet exakt hur du mår. Och jag vet exakt hur du ska göra för att må bra!"
Hur jag skulle prisa denna människa, de skulle bli min nya gud.
Tänk att få gå ett år utan att tänka sig för villken fot man sätter först.
Det kliar och jag kan inte sova.
